En svensk klassiker

mars 20, 2018 1

Jag gillar att röra på mig och då lillbrorsan Martin ville göra en svensk klassiker innan han fyllde 40 var jag och storbrorsan David inte så svårövertalade att hänga på att försöka göra en svensk klassiker 2019.

En svensk klassiker innebär alltså att man under en tolvmånaders-period ska genomföra fyra av de största och äldsta loppen inom cykling, simning, löpning och skidåkning, nämligen:

Skidor: Vasaloppet 90 km, Öppet Spår 90 km eller Engelbrektsloppet 60 km

Cykel: Vätternrundan 300 km

Simning: Vansbrosimningen 3 km eller Vansbro Öppen Älv 3 km

Löpning: TCS Lidingöloppet 30 km

Grundstatus är en hyfsad kondition men ingen vidare bakgrund inom sport. Har sprungit en del lopp men inget längre än göteborgsvarvet och storbrorsan och jag har även åkt vasaloppet öppet spår år 2003, men då åkte jag nog längre än jag sammanlagt åkt sedan dess.

Vintern 2018-2019 bjöd dock på kyligt väder så då blev det en 3-4 mil skidåkning i benen vid ungefär lika många tillfällen. Fick dock skavsår under första turen.

18/3 2018 när biljetterna släpptes till vasaloppet 2019 var vi alla tre iallafall redo anmäla oss till vasaloppet 2019. Det verkade dock inte ha varit så brådskande då det verkade dröja ett par timmar innan platserna var slut, till skillnad från året före då det enligt uppgift blev fullbokat på fem minuter.

När man sedan dagen efter skulle bekräfta sin anmälan blev vi uppmärksammade på den lilla detaljen att man behöver vara medlem i en i svenska skidförbundet ansluten skidklubb för att få åka så nu blir det till bli medlem i närliggande östansjö skidklubb.

Även anmälan till de övriga loppen i klassikern, vätternrundan, vansbrosimmet och lidingöloppet gick bra.

Inför vasaloppet

Ett par dagar kvar till vasaloppet nu. Har varit en del snö här i vintern, men inte den senaste månaden så blev några mil på skidor i januari. Lite förkyld några veckor innan loppet och en dryg vecka innan vasaloppet försökte jag återställa konditionen genom att iallfall springa någon mil samt cykla och promenera några mil.
Klarar man sig utan skador ska det nog gå att ta sig igenom loppet iallafall. Har fått skavsår när jag har åkt skidor tidigare så blir till att sätta ett skavsårsplåster i förebyggande syfte samt dubbla strumpor så nöter det förhoppningsvis lite mindre.
Utrustningsmässigt så är det samma skidor som användes vid öppet spår för 16 år sedan. En del repor har det blivit undertill och några andra skavanker men borde fungera. Hade även kvar en massa valla också så det blev både egenhändigt glidvalla och fästvalla.

Det visade sig dock att de stavar jag hade var antingen för korta eller för långa, och även om genomsnittet hade blivit ganska bra om jag använt en av varje så hade det nog inte varit något bra alternativ, så blev till att införskaffa ett par nya stavar. När det var gjort var dock snön på hemmaplan bortsmält sedan länge så blev ingen provtur med dem innan vasaloppet, men de fungerade riktigt bra.

Vasaloppet

Då jag åkt öppet spår en gång för 16 år sedan år 2003 och det gått bra funderade jag inte så mycket på själva loppet. Visst hade jag inte åkt så många mil skidor detta eller de senaste åren, men allmänkonditionen kändes fortfarande god.

Istället var det logistiken runt själva loppet som var ett litet stressmoment. Dels hade vi bokat en jubileumsföreställning och årsmöte i magiska teaterns scenkonstförening på magiska teatern dagen innan vasaloppet då jag inte tänkte på vilken dag vasaloppet var när detta bokades och dels så hade jag blivit kallad till en utbildning på nerikes brandkår dagen efter vasaloppet, så jag anlände till Mora vid halv nio tiden kvällen innan loppet och åkte därifrån kl. 04 dagen efter loppet. Men dessa transportsträckor visade sig gå hur bra som helst. Väldigt lite trafik på vägarna dessa tider och allt rullade på bra.

På söndagen steg vi upp ca kl. 03.30 för att hinna äta frukost och ta en buss till Mora. Väl där så var det till att traska längst bak till det bakersta startfältet då jag inte gjort något försök att seeda in till någon annan startgrupp, och trots att det var ca 1,5 timme till start så hade de flesta redan lagt ut sina skidor för att få en plats.

Uppställd för start. Som synes är det några meter bakom mig till slutet av sista startfältet men inte särskilt många meter från slutet…

Sedan gick starten men rörde sig inte särskilt mycket i de bakre leden till en början. Inte sedan heller eftersom det som vanligt korkar igen totalt i den första långa uppförsbacken. En del andra verkade dock hitta vägar att ta sig fram eftersom jag här vid något tillfälle verkligen var bland de hundra sista, utan möjlighet att ta sig fram mer än några decimeter per minut. Efter backen glesade det dock ut och man kunde börja åka, men det hade säkert gått över en timma att ta sig de tre första kilometrarna. Och så var det ju några extra hundra meter från det tionde startfältet till startlinjen, men trots det verkade allas tidtagning börja kl. 8 när startskottet gick och inte när man passerade startlinjen.

Det var dock inte mycket till spår eftersom nedfallande snö och den mjuka snömodden gjorde att det var ganska jobbigt att ta sig fram. Inte mycket till glid var det heller, men tänkte inte mer på det eftersom det verkade vara lika för de andra runtomkring, utan att tänka på att kanske inte de heller hade proffsvallat då de ju också var bland de tusen sista.

Hur som helst var klädseln ganska lagom varm och det var ganska behagligt väder förutom snön och motvinden som piskade i ansiktet under de öppna sträckorna. Många gånger kändes det faktiskt mer som att man var ute på tur än att man åkte ett längdskidåkningslopp.

Kontrollerna passerade dock undan för undan och då jag varken hade något armbandsur eller för den delen hade koll på stopptiderna för respektive kontroll så stakade jag på i makligt tempo. Visste ju ändå att det inte skulle bli någon bra tid så kändes bättre att inte ta ut sig i mitten.

Började dock bli lite långtråkigt mot mitten av loppet så jag kopplade in skidåkningen på autopilot, d.v.s. att man inte aktivt tänker på att röra armar och ben utan låter det gå av sig själv, medans hjärnan tänker på något annat. Här började jag träna lite minnesteknik genom att träna på att omvandla startnumren till de som åkte om till visuella minnesbilder enligt ersättningsmetoden för siffror vilket gjorde att det gick ännu långsammare då man inte aktivt tänkte på skidåkningen utan den som sagt gick på autopilot.

Väl framme i Oxberg blev jag därmed väldigt förvånad när det visade sig att repet var dragit. Tydligen var jag inte den enda för man såg att det var fler som hade mer att ge och som var förvånade och funderade på om det fanns någon möjlighet att smita förbi avspärrningen och åka ifatt till nästa kontroll.

Men det var naturligtvis inget alternativ utan det var bara att snällt fålla sig till skaran av hundratals åkare som stod och väntade på att bli bussade tillbaka till Mora.

Kändes ju surt att bara få åka 6,2 mil när man betalt för att få åka 9 🙂 men lärdomen blir att vara noga med förarbetet och ha koll på omständigheterna.

Efter Vasaloppet

Detta innebär också att projekt klassikern 2019 fallerade för min del. Just när jag hade bestämt mig för att det inte gjorde så mycket bl.a. med bortförklaringarna att:
”Hade man kunnat göra momenten inom en 20-års period hade det ju varit bra eftersom jag som sagt åkte öppet spår 2003. Känns som det skulle vara mer utmanande ju längre spann det är mellan loppen. Att t.ex. låta det gå 50 år mellan första och sista loppet skulle ju antagligen vara mer utmanande än att göra alla inom ett år eftersom man då antagligen skulle vara pensionär vid något av loppen.
Eller
Engelbrektsloppet är ju ett alternativ till vasaloppet i klassikern och det är ju ”bara” sex mil och jag åkte ju iallfall 6,2 mil innan jag blev stoppad…

så säger storebrorsan att han tänkt åka öppet spår 2020 så då blev det till att anmäla sig till det också så att hoppet om klassikern inte är helt dött.

Hur som helst, ska man misslyckas med något är det ju bra att misslyckas med något som inte har så stor betydelse om hundra år. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Om ett par månader är det vätternrundan.

Inför vätternrundan

Vid diskussioner innan projekt klassikern diskuterade jag och min storebror om vilket lopp i klassikern som skulle vara mest utmanande. Vi var överens att det kändes som att det var vätternrundan. Detta då det är så långt och mycket som kan gå fel t.ex. med skavsår eller cykelhaveri. Även vädret är väldigt avgörande här då man ska cykla länge.

Bakgrunden inför vätternrundan är att även om jag inte har hållit på med cykling som idrott så har jag cyklat en hel del till och från skolan etc i ungdomen så förhoppningsvis har det gett något avtryck i benmusklerna.

Eftersom jag inte räknat med att tävla i landsvägscykling efter vätternrundan så köpte jag ingen renodlad racer utan istället inköptes hösten 2018 en s.k. cyklocross, närmare bestämt en merida silex 400, för att kunna använda den även på lite mer otillgängliga vägar framöver. Det dröjde dock fram till slutet av april 2019 innan den började användas.

Rekommendationen är ju att man ska cykla minst 100 mil under våren innan vätternrundan, vilket jag inte kommer att komma upp i, men blev istället 50 – 60 mil på landsväg och några timmar på motionscykel.

25 maj 2019 deltog vi som träning inför vätternrundan i Valmetrundan, ett cykellopp i Värmland med start i Karlstad. Det visade sig mest vara rutinerade cyklister som deltog i den långa bansträckningen, 135km (men som enligt gps:en var några km kortare) så jag kom i mål bland de sista efter 5 timmar och 24 minuter. När det är ett lopp så blir man ju ändå motiverad att trampa på trots att man är trött så det blev en bra övning. Bröderna som cyklade snabbare fick också testa att köra lite i klunga men bland bottenskrapet så var det väldigt glest mellan cyklisterna.

Efter valmetrundan så var tankarna kring vätternrundan att det nog ändå skulle bli lite lättare att ändå klara ta sig runt vätternrundan än jag befarat men ändå att att det skulle bli jobbigare än jag räknat med.

Vätternrundan

Så var det då dags för vätternrundan med start kl. 01.30 lördag morgon 15/6. Efter att kommit iväg sent och lite kö på väg 50 kom jag till Motala några timmar efter mina bröder, så det blev en veganburgare på mc donalds medans bröderna åt pastabuffé. Hämtade ut nummerlapp ca kl. 18 på fredagkvällen och sedan några timmars vila i lillebrorsans husvagn innan väckarklockan ringde 23.30.
Starterna för vätternrundan är ju utspridda från kl. 19.30 på fredagkvällen ända fram till lördag förmiddag (och ännu senare för vissa sub-grupper).
Då man inte visste hur lång tid det skulle kunna tänkas ta att trampa runt sjön kändes det ändå bra att starta tidigt då kontrollen i Jönköping stänger kl. 11 och Hjo stänger kl. 15.

Vi är i god tid till starten och står och väntar någon timma och får också i lite extra luft i bakdäcket. Sedan trampar vi iväg i mörkret. Då starterna är såpass utspridda blir det heller inte så trångt. Det är en ljum sommarnatt (ca 12 grader) så jag kör med kortärmat och kortbyxor vilket fungerar bra även om fartvinden kyler lite och trots att det kommer några få regndroppar under småtimmarna.

Som många andra upplevt så kändes ca 10 milen till Jönköping relativt lätta. I Jönköping fanns möjlighet att äta kött- eller vegbullar med potatismos men inget jag var sugen på då, så jag nöjde mig med släta vetebullar, banan, blåbärssoppa och energidryck som vid de flesta andra stationer. Det kändes som det var många utländska deltagare i vätternrundan. Vid vätskekontrollen i Hjo var det en funktionär som frågade en engelsktalande deltagare:
Funktionär:

– How is the race?

Deltagare – Shit. (smiling)

Hans kompis: – He only fell twice. (smiling)

Funktionär: – But did your fellows helped you up?

Deltagare: – No, they took pictures.

De verkade dock vid gott mod och bara små skrapsår på knäna så antagligen harmlösa missade urklickningsvurpor.

Längs vägen sitter också lite hejar-skyltar där de som inte orkar stå och heja fram sin kompis satt upp en skylt och skrivit typ ”Heja Nisse, kämpa på”.
Så även en bit efter Jönköping där det stod något i stil med ”Bra kämpat xxx, mer än hälften avklarat nu”.
Antagligen med syfte att pigga upp, men med tanke på att det där var snarare två tredjedelar kvar av loppet kanske man inte kände sig så uppiggad av det budskapet. Såvida inte mottagaren av budskapet hade ett eget lopp. Kanske skyltförfattaren tänkte att loppet började i toppen av sjön och då skulle man mycket riktigt ha avverkat halva loppet när man passerat jönköping.

På väg till Hjo kändes det lite tyngre i benen och där stannade jag och åt lite vegetarisk lasagne. Vid stoppet i Karlsborg gick det inte att klicka ur högerfoten från pedalen. De flesta som cyklar långt på landsväg har alltså pedaler och cykelskor där man klickar fast skon i pedalen för att inte bara kunna trycka tramporna nedåt utan även kunna dra uppåt. Genom att vrida foten utåt så klickar man loss skon, vilket man inte ska glömma att göra när man stannar, något som vår engelsktalande kamrat ovan kanske gjort.

Som tur var var det som sagt bara min ena sko som inte gick att klicka ur och ännu mer tur var att servicestationen i Karlsborg kunde fixa till det och sälja nya fästen till skorna så det gick att trampa vidare. Innan det passade jag dock på att unna mig lite vad-massage som erbjöds vid de flesta kontroller. Känns bättre att här tänka att man bara har ca 1/3 av loppet kvar än att tänka att det ändå är nio mil kvar.

Loppet flyter på och framåt dagen så fördubblas nog nattens tolv grader och solen steker på, men inget man klagar på. Kunde ju varit regn och storm om man haft otur.

Ordentligt ont i baken får jag dock. Kanske skulle man gjort en s.k. bikefit där man ställer in cykeln lite mer exakt efter de egna kroppsmåtten och även väljer sadel etc. efter bredden på sittbenen.

Får väl jobba lite mer än de som har en utpräglad racer med smala däck, men de riktiga hjältarna är antagligen de som cyklar i gympaskor på klassiska stålcyklar med bara några få växlar.

Jag stannar i princip i alla depåer. Inte minst för att baken ska få några minuters vila från sadeln.

Varje mil är det skyltar som visar antal mil kvar. Det blir en liten kick som ger lite extra kraft varje gång man ser nästa skylt, speciellt på slutet när man kan räkna ner.

Även depåerna är utmärkta med 5 km kvar respektive 1 km kvar till depå. Lite extra glad blir man när man har råkat missa 5km skylten och ser att det står 1 km kvar när man tror att det är 5 km kvar till depån.

Tråkigast är det när man ser att det kommer en skylt och man tror att det är någon av ovanstående men så står där bara att man kommit till ”skräpzonen” där man får kasta skräp.

Jag följde inte mitt lopp med gps men hade iallfall en klocka så jag kunde se hur lång tid det gått och när det var en 6-7 mil kvar insåg jag att det faktiskt borde gå att ta sig i mål under 13 timmar vilket gav lite extra kraft att trampa på även de sista milen.

Även om det var mycket deltagare längs banan, speciellt mot slutet, var det inte alltid lätt att hitta någon eller några med lämplig fart man kunde lägga sig på rulle efter. De som man cyklade ifatt körde ju ofta långsammare än man själv ville köra och de som cyklade om var det inte alltid så lätt att hänga på då man fick titta sig noga över axeln innan man svängde ut till vänster för att köra om framförvarande och hänga på klungan eftersom det ofta kom fler efter som skulle köra om. Och bröderna som jag startade samtidigt med såg jag bara ryggarna på de första kilometrarna.

Med jämna mellanrum kom också de organiserade klungorna i matchande tröjor på kanske 20 pers som susade om och då var det bara att hålla till höger även om det var folk framför som man själv ville köra om.

Men i mål kom jag på tiden 12.34, efter att ha stannat i alla depåer, visserligen ca två timmar efter bröderna men detta är väl ett motionslopp så det är väl ingen tävling…

Inför vansbrosimningen

Vansbrosimmet hade jag inte funderat så mycket över i förväg. Inte för att jag är någon vattenmänniska, snarare tvärtom. Jag lärde mig simma sent och är inte direkt som någon fisk i vattnet, men när man simmat ett antal längder i bassäng och kommit upp till någon kilometer så har det inte känts som något problem att kunna fortsätta ett tag till. Och då fokus under våren varit på vätternrundan som gick av stapeln bara tre veckor innan vansbrosimmet har det inte blivit någon simträning under våren innan detta. Med två och en halv vecka kvar till vansbrosimmet fick jag dock tillfälle att dra på våtdräkten med korta armar och ben och ge mig ut i gallabergssjön och simma.

Efter några hundra meter känner jag att man blir ju faktiskt ganska trött och tänker att vansbrosimmet kanske, trots att det bara handlar om 3km ändå är en av de större utmaningarna, för på de andra loppen kan man ju ändå stanna och vila när som helst, vilket är svårare i vattnet. När jag läser på så får jag dock reda på att man faktiskt får stanna till vid bryggkanten.

Jag simmar dock på och även här kommer man in i någon sorts andra andning och jag kommer nog upp i två kilometers simning utan stopp iallafall.

Några dagar senare ger jag mig ut igen. Och nu känns det som att det kanske inte är till så stor nytta att få stanna och hänga på bryggan, för nu är det nedkylningen som känns som den stora utmaningen.
Efter 75 minuter i vattnet och kanske 2,5 km simmning huttrar jag så underkäken skakar. Trots att vattentemperaturen inte är särskilt låg.

Jag läser på lite mer och kommer fram till att man kan smörja in ben och armar med liniment och salva för att bättre hålla värmen så det borde gå bra det här också.

Vansbrosimmet är ju först 2km nedströms i vanån och därefter knappt 1km något motströms i västerdalsälven så där gäller det att iallfall simma snabbare än motströmmen, annars vet jag sjutton var man hamnar, men den väl spridda taktiken är att ligga nära högerkanten och bryggorna i västerdalsälven då strömmen där är mindre.

Vansbrosimningen

Hinner få till ett par simpass i en närliggande sjö så när det är dags så har jag nog simmat ca 10 km fördelat på 4 tillfällen. Lite ovanlig syn när en barnfamilj med fyra barn kommer till stranden och barnen mest leker på stranden och i den intilliggande skogen medans farsan hoppar i plurret och simmar en dryg timma.

Två veckor innan vansbro-simmet verkade temperatur-utvecklingen mycket lovande. Temperaturen hade passerat 16 grader och steg som mest till närmare 18 grader. Men veckan innan vansbrosimmet 3km är det till stor del kallt och ostadigt med framför allt kalla nätter så när det är dags att ge sig av är det mellan 15 – 16 grader i vattnet och ungefär lika varmt i luften.

Tydligen är det ganska mycket kallare att simma med våtdräkt med korta armar och ben som jag har jämfört med långa armar och ben, men solen ligger på under morgonen så man är iallfall varm när man ger sig av. Och det finns t.o.m. några som simmar i bara baddräkt. De verkar iof. ha lite mer underhudsfett än jag.
Även jag har tagit lite extra smör på mackan de senaste dagarna, till ingen nytta, men dessa verkar vara proffs och förberett sig under flera år, iallfall i detta avseendet.

Det känns ändå helt ok att komma i vattnet. Det var nog till nytta att smörja in sig med lite vaselin och liniment. Trots det blir kroppen långsamt kallare. När vi simmat lite mer än halva sträckan hör jag en simmare som säger till sin kompis att det börjar sticka lite i fingrarna. Vid det laget har jag inte så mycket känsel i varken händer eller fötter, men det är först när vi kommer ut i västerdalsälven som det blir riktigt kallt. Enligt vansbrosimmets hemsida skiljer det bara ca 0,5 grad mellan åarna, 15,4 respektive 15,8 grader, men det är en märkbar skillnad.

Hela simningen i västerdalsälven är en enda lång raksträcka. En funktionär peppar med att ”Nu ser ni målet”. Då jag är närsynt och inte har några glasögon på mig ser jag dock inte målet, men det känns bra att veta att man är på rätt väg iallfall.

Simningen känns inte alls effektiv, men man håller sig flytande. Det känns ändå konstigt att även när det är 50 meter kvar till målet inte veta om man kommer ta sig dit. Men det går. Det gör oftast det.

När jag kommer i mål är det ingen som frågar om jag vill komma in i värmetältet.

Istället leds jag med fast hand till värmetältet och in i den andra avdelningen där jag snabbt bli omlindad med filtar, får varm saft och en dextrosol. När jag suttit där 5 eller 10 minuter kommer en av funktionärerna och ska ta kroppstemperaturen med en örontermometer. Skönt att du börjar återhämta dig säger hon. 34,1. Jag tycker det låter lite lågt, men vi har en likadan hemma och jag vet att de kan visa lite lågt ibland. Skönt att veta att man inte dragit på sig någon feber iallfall. Jag får sitta kvar kanske tio minuter till. Nu kan man bara sitta och njuta. Vilken skillnad i känsla det skulle varit om man inte hade klarat det.

Naturligtvis kan jag klara av ett nederlag. Men inte två.

Det känns ändå lite konstigt att sitta här och ha klarat det och vara så medtagen samtidigt som jag blev stoppad av repet på vasaloppet med så mycket mer att ge.
Samtidigt som man sitter och funderar leds fler nedkylda in i tältet. En del med medalj runt halsen och en del som brutit.
Sedan är jag redo att ge mig av mot duscharna och den efterföljande måltiden.

Inför Lidingöloppet

När det började pratas om klassikern var nog lidingöloppet det lopp jag var minst orolig för. Inte för att jag har sprungit särskilt mycket eller långt, men jag har ändå sprungit några 5km, kvartsmaraton och halvmaraton och det har gått hyfsat utan att jag tränat särskilt målinriktat inför loppen. Om man har tidsbrist är det ju också lättare att få en bra träning inför ett 30km lopp jämfört med att få fullgod träning inför 300km cykling eftersom man behöver vara ute ett antal timmar i sträck för att få bra träning på långdistanscykling medans det räcker med någon eller ett par timmar för ett bra löppass. Efter vansbrosimningen var det ju också ett par månader som man kunde dedikera åt löpträning. Jag kom också igång ganska från juli och framåt med att springa åtminstone 3 gånger i veckan, visserligen inte särskilt långa pass, men ofta 6-7 km iallafall.

Dels för att jag ofta sprang på morgonen och skulle vara tillbaka och fixa frukost åt barnen men också dels för att jag denna sommaren och hösten hade extra mycket beredskap inom räddningstjänsten vilket innebar att man hela tiden behövde kunna ta sig till byns brandstation på ca 3 minuter så det skulle bli lite enformigt att dessa veckor springa flera timmar i kvarteren runt brandstationen.

Det sista passet inför lördagens lopp blev på onsdagen och då sprang jag på f.m. på grusvägar och skogsstigar bort till och runt gallabergssjön och kom iaf. upp i 25km vilket kändes bra. Det enda är att jag får lite ont i utsidan av höfterna efter att ha sprungit men det gör inte ont medans jag springer och klingar ofta av när man vilat någon dag, så det är väl bara att se till att man inte stannar och känner efter förrän man är i mål så ska det nog gå bra.

Det är dock nog inte så att Lidingöloppet är det enklast avklarade momentet i klassikern för alla. Även om det är lunkning/ löpning som man ändå kanske sysslar en del med vardagsvis så blir det ändå ganska ihållande jämfört med cykling då man ju lättare kan vila benen lite emellanåt.

Reptiderna är så att man behöver ta sig de första två milen på under 3 timmar om man startar sent, så även den som joggar lugnt borde klara det, men det är inte så att man kan promenera runt.

Lidingöloppet 2019 verkar bli regnigt och blåsigt och med en temperatur på strax över 10 grader så en del i utmaningen blir antagligen att klä sig rätt.

Lidingöloppet

Jag tyckte att det verkade som en bra ide att börja dagen för loppet med att cykla 15km från Vretstorp till tågstationen i Hallsberg. Dock tog frukosten och packandet lite längre tid än beräknat så när jag väl kom iväg var det inte tal om någon lugn cykeltur utan snarare att trampa på allt vad man kunde för att hinna i tid till tåget.

Det gick dock vägen och väl framme så hade jag fem minuter tillgodo innan tåget skulle gå.

Möter upp bröderna vid Stockholm central och så t-bana och buss ut till Lidingövallen. Då storebrorsan har sprungit loppet förut och lillebrorsan seedat sig genom att springa ett annat lopp så startar vi med ca 30 minuters mellanrum där jag startar sist så det är ganska gott om tid att sitta och fundera på om jag ska springa med överdragsjackan eller inte.

Även om det inte regnar lika mycket som prognosen några dagar tidigare förutspått så blir beslutet att springa med överdragsjackan, vilket fungerade ganska bra. Kändes bra hela loppet, men blev snabbt kallt när man väl var i mål och stannade, men som tur var inte så långt till duscharna.

Med relativt små startgrupper blev det inte så trångt i starten iallfall inte då jag stod ganska långt fram i startgruppen och sprang på redan från början men det dröjde inte så många km innan vi började komma ifatt folk från de tidigare startgrupperna så jag sprang om väldigt många under loppets gång vilket iof är kul.

I början kunde jag ta rygg på någon som höll ungefär samma tempo som jag men efter en stund var det svårt att hitta någon med ett passande tempo. Blev lite ryckigt också då det ofta var smala stigar och man fick passa på att springa om när fanns tillfälle.

Snubblade en gång när jag var ute i riset för att springa om, men det gick som tur var bra och efter det lade jag på ett extra kol för att springa ifrån alla som möjligen kunde ha sett den fadäsen.

Håller ett relativt högt tempo. Visst är det tungt ibland men som tur var sprang jag inte in i någon vägg iallafall. Dricker bara vatten de första vätskekontrollerna, sedan även sportdryck och tar även en bit banan och bulle på de två sista kontrollerna. Har faktiskt energi kvar att spurta i mål , med vetskapen om att det finns en chans att slå brödernas tid vilket jag faktiskt lyckades med.

Härmed har jag alltså testat alla loppen som ingår i en svensk klassiker och ett annat syfte med deltagandet var att kunna ha en välgrundad åsikt om vilken av delarna av en svensk klassiker som egentligen är jobbigast att klara av. Mitt svar får nog bli vasaloppet. Inte bara för att det var den delen som jag vid första försöket blev stoppad av repet utan för att den till skillnad från de andra delarna har gemensam start så att det blir en väldig propp i början för alla förutom de som startar långt fram. Utan även för att det är relativt ihållande under lång tid, samt att det ofta kan vara svårt att få rimligt mycket skidträning i kroppen i stora delar av Sverige. Kanske inte för inte som man till skiddelen av klassikern kan välja mellan vasaloppet, och öppet spår på vardera 90km samt engelbrektsloppet 60km.

Men det finns någ inget entydigt svar, eftersom de individuella skillnaderna mellan åren för respektive lopp också är avgörande.

Eftersom delarna också ska genomföras inom en 12-månaders period är det nog många som faller på att man har oturen att bli sjuk eller skadad inför något av loppen, snarare än att inte konditionen räcker till.

Så nu är det bara att invänta öppet spår 2020 för att se om lyckas fullfölja en klassiker trots att jag missade den första delen 2019. Bara det finns snö på marken så ska det nog gå.

Inför Vasaloppet öppet spår

Nu en vecka innan vasaloppet öppet spår går av stapeln visade det sig att det blev en snöfattig vinter. Ett par gånger har det kommit ett tunt vitt täcke men inget det gått att åka skidor på. De ambitiösa har vissa dagar kunnat ta sig till Ånnaboda eller andra ställen med snömaskiner och åkt, men dessa tillhör inte jag i detta avseendet.

Engelbrektsloppet som är ett alternativ till vasaloppet i klassikern blev inställt men vasaloppet räknar med att kunna genomföras och väderprognosen nu en vecka innan öppet spår visar att det kan bli några få minusgrader på söndagen så det ser ju bra ut.

Men även om det inte blivit tillfälle till längdskidåkning så inser även jag att det borde tränas lite. Ca två månader innan loppet testar jag att ge mig ut att springa med skidstavar. Som stavgång, fast man springer.

Det funkade helt ok och kändes som bra träning. Sedan får jag en ordentlig hosta. Inte så att jag blir sängliggandes, men en envis hosta som inte vill ge med sig. Så jag tar det lugnt. Enda träningen är innebandy en gång i veckan. Och där känner jag att jag snabbt blir väldigt trött. Två och en halv veckor innan loppet har hostan inte gett med sig, men jag testar att jogga lite lugnt, men blir helt slut efter en kvarts väldigt lugn joggning. Det känns inte alls bra. Två veckor innan loppet hostar jag fortfarande men allmäntillståndet är lite bättre och jag klarar att jogga utan att bli helt andfådd.

Jag testar också att köra på en crosstrainer som står i källaren, som iof. inte helt imiterar skidåkningen men som ger lite träning åt både över och underkropp. Och är ju ytterligare några dagar med möjlighet till träning nu innan det är dags att vila de två sista dagarna innan loppet så det finns hopp.

Och när allt kommer omkring är det ju bara en kul grej. Det enda som står på spel är evig förödmjukelse om man inte skulle skulle klara det.

Starttiden för mig är 7.40 då det är gruppstarter i öppet spår till skillnad från vasaloppet då startskottet gick kl. 08 för alla och för mig som stod bland de 100 sista så dröjde det då minst 10 minuter innan jag ens var över startlinjen och sedan ytterligare någon timma innan kön i den första backen började tunnas ut och man kunde börja åka.

Efter Vasaloppet öppet spår

När vi åkte vasaloppet 2019 så hamnade som sagt storebrorsan och jag bland de allra sista i det sista startfältet då vi inte hade koll på vilken tid de släppte in till startfälten och att man kunde paxa en plats långt fram om man var där tidigt och lade ut sina skidor.

Nu inför öppet spår åkte vi i god tid med bussen från Mora till starten i sälen och kom fram strax före kl. 06 då de släppte in till startfälten. Här var det dock ingen trängsel i våra startled utan många kom strax innan respektive startled skulle starta.

Med tio minuter mellan startleden flyter det på bra och även om det är lemmeltåg de första kilometrarna så rör man sig iallfall framåt i ett bra tempo. Efter de första milen inser jag att jag troligen inte bara kommer att klara reptiderna (som jag pluggat in kvällen innan) med god marginal utan det finns även en liten möjlighet att slå min egen tid från 2003 på tiden 08:47:49 då jag åkt öppet spår en gång tidigare.

Kan man inte slå någon annan så kan man iallfall försöka slå sig själv. Detta gav lite extra motivation att trycka på lite extra.

Det var skönt med kilometerskyltarna som visade antal kilometer till nästa vätskekontroll samt antal kilometer kvar till Mora. Antingen hade man bara några kilometer kvar till nästa kontroll, eller bara några kilometer till jämt miltal.

Att passera ett jämt miltal blev en liten fest i sig. Man kunde t.o.m. fira att man passerade 45 km eftersom man då var halvvägs.

Det hade ju varit lite osäkert om öppet spår skulle kunna genomföras detta år. Nästan ingen natursnö på marken och plusgrader stora delar av veckan innan loppet. Men någon dag innan loppet ger ledningen klartecken att öppet spår kommer att genomföras. Några minusgrader natten innan loppet gör också att myrarna som loppet går över fryser till is. Så bitvis är det helt ospårat och ibland ren isbana att ta sig fram över. Men det glider bra på is också. I övrigt är spåren väldigt varierande. Från att ibland vara superfina spår med isig botten, där man bara kan ta ett stavtag och glida fram flera meter till att ibland vara kornig konstsnö som man snarare får stega sig fram igenom, men de bitvis fina isspåren gjorde att man iallfall kunde vila upp sig lite samtidigt som man rörde sig framåt.

På någon nyhetssändning hade jag hört att med de förhållanden som det verkade att bli så skulle man valla med klistervalla istället för burkvalla. Det hade jag aldrig gjort förut, men jag hade en tub med klistervalla som jag antagligen köpt som reserv till år 2003 så jag öppnade den, tittade på en youtube-video hur man vallar med klister och smetade på det. Jag var lite orolig att jag lagt på för tjockt lager klister så att det skulle fästa även när man skulle glida och fanns ju ingen snö att testa i förväg heller. Rädslan visade sig vara obefogad.

Antagligen nöttes klistret av ganska snabbt mot det isiga underlaget för det fäste inte särskilt bra så det blev mest att staka sig fram eller saxa upp för backarna som fungerade.

När målet närmade sig insåg jag att jag inte skulle vinna över mitt 27-åriga jag. Konstigt. Jag hade ju samma skidor, pjäxor och skidbyxor som då och till och med nya stavar som borde vara lite bättre. Dock så hade jag kastat ur mig när brorsan frågade vad jag hade för mål att ”Ja, under 9 timmar vore ju roligt.”. Så jag hade ändå ett mål att sikta mot så spurtade ända in i mål. Tiden slutade på 9.00.58.

Men trots det kändes det inte som något misslyckande. Jag hade gått i mål och om vi går tillbaka till historiens början så var ju det verkliga målet att klara en svensk klassiker innan lillbrorsan fyllde 40 och till detta var det ju fortfarande en hel månad.

Målet avklarat. Trots ett bakslag i början så hittar man ofta en väg runt att klara av motgångar och ändå nå sitt mål. I detta fallet att avsluta med vasaloppet istället för att ha det som första-lopp eftersom det fortfarande innebar att loppen var avklarade inom en tolvmånaders period.

Och såhär i efterhand gjorde bakslaget bara att historien blev lite extra spännande och prestationen att klara en klassiker inte framstår som helt självklar. Och dessutom fick jag ju en anledning att uppräthålla konditionen även en bit in på 2020 och en trevlig tur till Mora för att träffa storebrorsan. För jag hade aldrig anmält mig till loppet 2020 om jag redan hade klarat det 2019.

En rolig anekdot från vistelsen i Mora var att brorsan hade bokat rum vandrarhemmet som vi bott på tidigare, redan första halvan av 2019 när vi köpte startplatserna till loppet.

Men när han kom dit såg det ganska nedsläckt ut och men det satt ett telefonnummer till ägaren vid dörren. Då visade det sig att den tidigare ägaren av vandrarhemmet hade gått i konkurs och den nya ägaren var just i färd med att öppna upp för gäster efter en del renoveringar, men inga av bokningarna hos den gamla ägaren fanns kvar och inget meddelande till de som bokat hade gått ut.

Men eftersom den nya ägaren just skulle öppna upp så fanns det gott om rum så vi fick ett rum här istället och slapp sova i bilen. 🙂

Annars är nog en av de stora utmaningarna med en svensk klassiker att få allt att klaffa kring fyra lopp under en tolvmånaders-period. Man ska se till att ha tid att komma iväg, just de dagar som loppen arrangeras, se till att inget strular med transporten, hålla ordning på starttider, nummerlappar och regler. Om man blir sjuk några veckor innan ett lopp kan det störa den planerade träningen, men värre är ju om man blir sjuk just när något av loppen går av stapeln. Så det blir inte bara en uthållighetsutmaning utan ett helt projekt att ro i hamn för att få allt att klaffa.

Men jag har klarat det. En svensk klassiker. En rolig grej vore att skoja med några nyanlända och säga att ”en svensk klassiker” är ett av kriterierna att klara av för att bli svensk medborgare. (Det hörs ju på namnet). Oj, vad de skulle börja träna.

Men nu ska jag ta det lugnt ett tag. Målet är avklarat. Får hoppas att man har motivation att fortsätta träna lite iallfall.

Eller kanske man skulle sätta upp ett nytt mål. Kanske skulle vara kul att springa ett Marathon.
Det har jag ju aldrig gjort förut…

-Ska man simma också?

Jakob Svensson efter att ha sagt ja till att försöka genomföra en svensk klassiker 2019 och samtalet går vidare om vilket lopp som är svårast.

-Det är väl ingen tävling?
Jakob Svensson om vasaloppet.
Vasaloppet är som en arbetsdag. Fast jobbigare.
Samt att man inte får betalt utan får betala.
Jakob Svensson om vasaloppet

Här är några saker jag hade på packlistan inför respektive lopp:

Vasaloppet:

Buff, resorb, proteinbar, valla, skidor, stavar, pjäxor, vattenflaska, mobil, laddare, skidbyxor, ombyte, handduk, energidryck, billaddare, överdragskläder, mat, glasögonfodral, tejp, compeed, vattenflaska midjebälte, halstabletter.

Vätternrundan:

Cykel, pump, slang, cykelväskor, vattenflaska, ombyte, handduk, sovsäck, liggunderlag, buff, överdragsjacka, cykelvantar, cykelskor, cykelbyxor, hjälm, mobil, laddare, powerbank, solkräm, glasögonfodral, solglasögon, lyse, vaselin, resorb, dragkrokslastare, lyse, sjukvårdsmaterial.

Vansbrosimmet:

badbyxor, våtdräkt, vaselin, liniment, öronproppar, resorb, vattenflaska, bars, torkad frukt, mobil, laddare, handduk, ombyte, glasögonfodral, snacks, tofflor, matsäck.

Lidingöloppet:

Buff, skor, startbevis, ombyte, laddare, mobil, headset, lås, underställ, magväska, vattenflaska.

jakob

en svensk klassiker

En svensk klassiker